”Jag trodde aldrig jag skulle dö. Jag älskar ju livet.”

När Helen fick beskedet att tumören i äggstocken var elakartad blev hon chockad. Men under hela sjukdomsförloppet förlorade hon aldrig livsviljan. Genom allt det svåra var hon förvissad om att hon skulle överleva, trots att Helens mamma gick bort i cancer endast 40 år gammal.

Helen Rydell är lärare och småbarnsmamma, mitt i livet, fylld av energi, kärlek och livsglädje. Men sommaren innan hon fyllde 40 år förändras allt.

- Det är alltid förändringar hos oss kvinnor, men jag kände att något var fel i kroppen och tänkte att jag måste vara uppmärksam på vilket mönster min smärta hade.

Efter sommaren vände hon sig till kvinnokliniken för ett ultraljud.

- Läkaren såg att det var en cysta. Han lugnade mig och sa att det säkert inte var farligt. Jag var ju så ung, säger Helen. Hennes röst är lugn och varm, ögonen glittrar.

Svårt besked.
Men efter operationen skickades tumören för analys. Sedan kom det skakande beskedet.

- Jag blev kallsvettig. Det var dagen före första advent. Jag ringde min man, men kunde inte tala om att tumören var elakartad i telefonen, så jag propsade på att han skulle komma till sjukhuset.

Läkarna gick igenom och analyserade alla tänkbara prover innan Helen gick igenom den stora canceroperationen då allt togs bort.

- Jag tänkte aldrig att jag skulle dö. Jag älskar ju livet.

Nära och kära.
Helen märkte en rädsla hos vänner och släkt. På kvinnokliniken hörde hon medpatienterna tala om cancer med skräck i rösten. Men för Helen som har en ljus och förtröstansfull livsinställning var det inga problem.

– Jag förstår att folk blir rädda, min sjukdom är ju en av dem som folk fruktar mest.

Helens två barn var då 12 och 8 år och fick utan omsvep veta att deras mamma fått cancer.

- Jag ville ge dem information, utan att dra in dem allt för mycket i sjukdomen. Jag försökte ge dem känslan av att ”så här är det att leva med den här mamman”. Jag har alltid koncentrerat mig på att må så bra det går, förklarar Helen.

Frisk och sjuk igen.
Efter operationen och cellgiftsbehandling återgick livet på något märkligt sätt till det normala. Men provtagningen och kontroll över blodstatus fortsatte i 5 års tid. Sedan blev hon friskförklarad.

- Men, jag kände att något var fel. I december återvände jag till Sahlgrenska sjukhuset, där de upptäckte en ny förändring.

Det blev en jobbig jul. Helen ville vänta med att berätta för familjen tills läkarna visste säkert om de nya förändringarna var livshotande.

- Jag ville inte oroa pappa, eftersom mamma dog så ung i cancer. Jag visste ju att vården utvecklats så mycket sedan dess.

Svåra minnen.
Mest smärtsamt var det att berätta för barnen. Speciellt den äldste sonen som befann sig som utbytesstudent i Australien. Han hade hunnit bli 18 år – en ung man som förstod allvaret i situationen.

- Det smärtar mig så att behöva såra mina barn. Jag var tvungen att berätta för honom i telefonen. Han grät. Jag glömmer aldrig det samtalet. Helene gör en grimage av smärta vid minnet.

Tiden som följde var fylld av cellgifter, illamående och ett ständigt pendlande från att må okej till att må fruktansvärt.

- Tumören krympte lite, så ny cellgiftsbehandling, så blev det sämre igen... Jag stod ut, för myntet har två sidor. Efteråt, när det vände mådde jag så bra. Jag älskade världen och cytostatika var min medicin.

Fokus på det goda.
Helen är inte typen som ödslar energi på dåliga saker. Istället är hon noga med att hitta ljuset i tillvaron.

- Jag är så imponerad av Jubileumskliniken. Vilket engagemang, vilket brinn. Tänk min läkare, Håkan Andersson, som kom och hämtade mig klockan 23.00 till en röntgenundersökning. Han körde mig mitt i natten genom kulvertarna. Han hade lika gärna kunnat skicka en vaktmästare. Helen skrattar glatt vid minnet.

Tack vare modern forskning.
Hon opererades igen, de tog bort så mycket de kunde, ny strålning. Sedan var Helen en av dem som fick vara med i Jubileumsklinikens Cancerfonds forskningsprojekt Astat-projektet.

- Det är snillrikt. Förenklat går det ut på att monoklonala antikroppar med astat på sprutas in i magen, sedan söker det upp tumörerna och bestrålar cellerna, utan att skada andra organ i kroppen.

Tack vare fondens forskning kring Astat är Helen på väg att bekämpa sin cancer.